Under min tid som nykter så har jag arbetat väldigt hårt med att leva med en acceptans till det mesta.

Jag försöker att acceptera saker som har varit, det betyder inte att jag står bakom det som hänt eller ens att jag tycker om de handlingar jag gjort.

Men jag accepterar att det har hänt.

Skulle jag haka upp mig för mycket på saker så skulle jag förmodligen gå under till slut.

Jag har förstått att alla människor inte kan acceptera allt som sker.

Acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan.

Det är en del av sinnesrobönen som betyder väldigt mycket för mig.

I början av min nykterhet använde jag mig mycket av den första delen, just att acceptera det jag inte kan förändra.

Jag har skapat så många situationer som gett mig väldiga konsekvenser, men även om jag hatar konsekvenserna så accepterar jag de faktum att dom finns.

De försvinner inte ur mitt sinne för att jag accepterar det, men det underlättar otroligt mycket i min vardag att leva med den acceptansen.

Livet är för kort för att haka upp sig på saker som har skett, det är ju endast min åsikt.

Det finns säkert de som inte håller med mig alls.

Men att leva med rädslor över att saker eventuellt kan ske igen, bara för att det gjort det förut, det är inte min melodi.

Man kan jämföra det med att jag skulle gå omkring och vara livrädd för att ta ett återfall och börja kröka igen.

Det gör jag inte, av den enkla anledningen att då skulle det förmodligen ske förr eller senare.

Jag är däremot observant, jag behöver vara det för annars kommer högmodet.

Men jag är inte rädd.

Livet handlar väl också lite grann om att ta risker, vill man innerst inne någonting så måste man våga chansa och inte vara inställd på att det kommer gå åt skogen.

Man kan som sagt vara observant men ändå inte hänga upp sig helt på det.

Acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Det tror jag på.

Ha en bra kväll

/J

Jag har lovat mig själv att inte skriva alltför ingående om vissa saker, men jag kan inte låta bli.

Jag måste få skriva av mig allt som pågår inom mig, släppa på trycket helt enkelt.

Jag tror jag vet hur det känns nu...

Känslan av att vara kär.

Om det ändå vore så enkelt att jag bara var kär, då skulle jag inte behöva skriva så mycket mer.

Jag har kommit på vad en speciell flicka betyder för mig.

För en tid sedan hade jag allt jag ville i mina egna händer, problemet var att jag tog inte vara på det då.

Alla känslor som uppstod inom mig blev för mycket, jag visste inte hur jag skulle hantera allt, så jag gjorde det jag alltid gjort. Jag drog mig undan, jag byggde upp en fasad så tjock att ingen människa kunde tränga igenom den.

Men sakta men säkert och mer och mer återkommande har denna speciella flicka dykt upp i mina tankar.

Plötsligt slog det mig, jag älskar ju henne! Jag har ju gjort det hela tiden.

Skillnaden nu mot då är att jag vet hur jag ska hantera det nu..

Tyvärr verkar det vara försent...

Spåren av mitt beteende har satt djupa spår i hennes hjärta, jag förstår det.

Jag förstår att hon är rädd att bli sårad igen, tror inte det spelar någon som helst roll vad jag säger nu.

I känslostormen som fångade mig då när vi först träffades gjorde mig vilsen. Vilsen, rädd och osäker.

Jag var inte van att känna på de här viset, jag var inte van att stanna speciellt länge, vilket jag inte klarade av denna gång heller.

Varför kunde jag inte inse att denna gång var det på riktigt för mig?

Varför lät jag min rädsla vinna över mig igen?

Idag är jag inte rädd.

Idag är jag inte osäker.

Idag skulle jag göra vadsomhelst för att få en chans att visa upp vem jag egentligen är.

Självklart förstår jag att hon tvekar över vad som är äkta och inte. Konstigt vore annars.

Men detta kan inte vara något annat än riktig kärlek.

Jag kan inte sova, men jag är ändå inte trött.

Jag kan inte äta, men ändå är jag inte hungrig.

Jag gråter om och om igen över allt som varit. Över vilken dåre jag var som kastade bort chansen till att känna riktig kärlek tillsammans med den jag verkligen vill ha.

Men det är inte synd om mig, tvärtom...

Jag är orsaken till hela situationen.

Allt jag verkligen vill är att göra henne lycklig.

Men tiden kanske får utvisa vad som händer.

Nu vet jag iallafall hur det känns.

Att vara kär på riktigt...

Ha en bra kväll

/J

När jag var aktiv så skapades många konsekvenser av mina beteenden och mina ageranden.

Så när jag väl slutade dricka så trodde jag att det skulle bli lite ordning på det, att jag kanske skulle ha lite mer sinnesnärvaro så att många konsekvenser skulle utebli.

Under min tid som nykter har jag tagit tag i många av dom, de försvinner inte av sig själv utan det är nånting jag får jobba bort.

Dessvärre har jag lyckats skapa situationer som gett mig nya konsekvenser.

Men nu känns de mycket mer. Ända in i själen.

Känslan som sitter i mig nu genomsyrar hela min kropp.

Jag vill inte drukna i självömkan, för jag vet ju att det är ingen annans fel än mitt.

Problemen har skapats genom mitt agerande.

Jag har varit inne på detta tidigare.

Jag har raserat ett förtroende hos en person som är väldigt viktig för mig.

Ett förtroende som var svårt från början att bygga upp.

Anledningen stavas rädsla och osäkerhet.

Svårigheten att känna tilliten till sig själv och kunna tillåta sig själv att vara genuint lycklig.

Istället målade jag upp falska bilder av verkligheten, vilket tillät mig att dra mig undan.

Jag är rädd att jag kom på det för sent.

Kom på precis vad det är jag vill ha, hur jag vill ha det.

En väldigt klen tröst är att jag har kommit på det iallafall.

Om än lite sent...

Jag vilar tryggt i mina känslor, jag vet precis vad jag känner och det känns som att dessa känslor är orubbliga nu.

Hur jag ska hantera dom på egen hand, det har jag inte helt klart för mig än.

Men jag fick en kommentar för en tid sedan som sa att jag måste kämpa för det jag vill ha.

Och det tänker jag göra.

Jag tänker inte ge upp detta. Det känns alldeles för mycket för att bara ge upp.

Jag tänker kämpa så länge jag måste..

I vilket fall som helst så är det jag som får leva med konsekvenserna...

Ha en bra kväll

/J

För ett par dagar sedan så blåste det upp en liten storm i verbal form.

Det grundade sig i ett inlägg som skrevs samma dag, men maken till att inte förstå har jag aldrig varit med om.

Jag fick förslaget att söka till psyket, jag var en tragisk människa osv.

Men trots ihärdiga försök att förklara vissa saker så gick det tyvärr inte in.

Om det beror på att personen ifråga var fast besluten att försöka trycka ner mig eller inte ska jag låta vara osagt, men det kändes som det.

När jag fick höra att jag var tragisk så kändes det till en början, det ska jag erkänna.

Är jag i grund och botten tragisk? Enbart trasig och tragisk?

Frågorna kom...

Men det kom människor som försvarade mig, jag blev faktiskt förvånad.

Det var ingenting jag hade räknat med, det kanske beror på att jag alltid har känt mig uträknad och utstött på ett sätt som kanske endast varit en illusion.

Det värmde mitt hjärta enormt mycket, dessa personer stod upp för mig.

Jag är väldigt tacksam för det.

När krutröken lagt sig lite senare som märkte jag ändå en sak.

Det var inget som störde mig märkbart, det visade mer knepiga sidor hos honom än det störde mig.

Och då slog det mig, det finns ingen som kan trycka ner mig, ingen annan än jag själv.

Jag är min egen största fiende...

Kommer du utifrån och försöker göra det, så har du inget för det.

Och det är tack vare mitt arbete med mig själv som jag faktiskt har tagit mig dit jag är idag.

Lite säkrare på mig själv, mycket ödmjukare inför mina uppgifter.

Alla har rätt till en åsikt, men köper du inte en förklaring efter otaliga försök att få dig att förstå, då är du fel ute.

Respekt för andra, respekt för livet.

Det tror jag man kommer långt på.

Ha en bra kväll

/J

Jag öppnar dörren till källaren, ser den långa mörka trappan ner.

Det är märkligt, jag har aldrig vågat gå ner där tidigare. Tanken har egentligen aldrig funnits på att gå ner där.

Men nu, jag går med bestämda steg nerför trappan, det blir mörkare ju längre ner jag kommer.

Det är konstigt, varför känner jag ingen rädsla nu?

Beror det på att jag äntligen har förstått vad det handlar om?

Jag tror det, det som kom över mig i helgen var otroligt starkt. Jag kunde verkligen känna det.

Så nu står jag i källaren, det är väldigt mörkt.

Men jag står stadigt, känner bara behagliga känslor.

Är jag redo för det livet har att erbjuda mig?

Jag säger absolut, det finns en sak jag vill mer än nånting annat.

Om jag av en händelse skulle lyckas med det så ja, då är jag redo.

Men det viktigaste just nu är.

Att jag känner ingen rädsla...

Ha en bra kväll

/J