Jag är inte ensam

Jag har aldrig varit riktigt troende, inte förräns jag gav upp min stolthet och valde att böja på nacken.

För att endast få säga några ord till nån, till något.

Jag var lite orolig inför denna högtid, med tanke på hur det blev under julen.

Men jag valde att ödmjukt be, be om styrka, om tålamod och tillit till att allting kommer bli bra.

På ett eller annat sätt så kommer allt bli precis som det är tänkt att vara.

Det har varit lite struligt den senaste tiden, därför började jag då att be en liten bön, där jag enbart bad om en chans att få ställa mycket tillrätta, saker som jag själv ställt till.

När jag faktiskt insåg att jag blev hörd, då valde jag att fortsätta göra det.

Jag fick en chans att ställa saker tillrätta, påsken blev, inte bara bra, den översteg mina förväntningar otroligt mycket.

Jag tänker fortsätta sätta mitt hopp och min tro till nånting, nånting som jag vet finns.

Och jag tänker ta vara på det som ges till mig, allt som kommer till mig ska jag försöka vårda på precis de sätt det förtjänar.

Inga mer tvivel, varken på mig själv eller nånting annat.

Jag vet att det kommer komma tvivel smygandes över alla möjliga saker, men nu vet jag att det faktiskt finns nån som lyssnar på mina ord.

Vart jag än är, så är jag aldrig mer ensam.

Och det är en underbar känsla.

Ha en bra kväll

/J